Jag står kvar, med huvudet högt..
Att tro, att hoppas, tiden står still och man är så trög..
Inte en blir sårad, inte en gråter, inte en mår illa,
av att man just blivit förd bakom ljuset..
Har man tid och ork att såra, hur ser man då ut i sitt hjärta..
Alla underbara ord var inte bara till mig,
Alla underbara löften var inte bara till mig,
Alla underbara beröringar var inte bara till mig.
Två gråter och två lider. Hur ser ditt hjärta ut efter detta...?
Men, två starka människor kommer över detta,
Två trygga människor går vidare..
Du står där ensam kvar.. 
Kommentarer
Trackback
